lördag 22 december 2012

Välkommen fina jul...


Nu har tiden bara susat förbi oss igen. W har börjat dagis och lär sig nya saker hela tiden!:)
Julen närmar sig...
En tung tid på året för många, av förståeliga skäl.
Jag brukar vara en av dem som hellre stannar i sängen hela december, men i år känner jag glädje inför jul :).
Alla barnen ska vara med mig och vi ska träffa våra närmaste. Det kan inte bli bättre. Jag var klar med julklapparna tidigt och nu återstår bara att göra köttbullar och gröt, ingen stress :).
Jag unnar mig att njuta av den här tiden!

tisdag 9 oktober 2012

Älskad ängel...

Hon ler, jag ser att hon har svårt att hålla sig för skratt.
Hon vill inte att jag ska se.
Av någon anledning känns det som hon vill straffa mig.
Allt som oftast lyckas hon,
jag har ständigt dåligt samvete,
känner pressen att jag inte klarar att ge henne allt, hela världen!

Det är sällsynt numera att vi skrattar tillsammans.
Hon är allvarlig, jag är allvarlig.

Livet är allvarligt.

Jag önskar hon fick vara min lilla prinsessa för alltid.
Att hon inte behövde upptäcka mer.
Att hon kunde få behålla sitt vackra skratt...

Livet har sin gång, livet springer iväg med henne.
Min fina flicka,
påväg att växa upp.
Hon loss, jag försöker hålla kvar.
Inte undra på konflikterna.

Om vi ändå kunde fortsätta skratta, för livet är glatt om vi låter det.
Det vill jag lära henne...

Älskad ängel, flickan med stjärnor i blicken, hon med lockarna och det ständigt klingande skrattet...
Jag har kvar den bilden när hon fräser, eller slår i dörren eller struntar i uppmaningarna.
Det hjälper mig, men stjälper det henne?

lördag 6 oktober 2012

sjuk...

Att vara ensamstående och inte må bra,
är ingen bra kombination.
Hur hittar man orken att vara en fantastisk mamma,
när man nästan inte orkar med sig själv!?

Det är bara att härda ut, jag vet...

måndag 1 oktober 2012

Sorg...

Jag kom av mig, i allt...
Alla mina tankar finns hos min systerson och hans pappa.
Idag har de förlorat sin farmor, sin mamma...

Hur ont ska det inte göra i hjärtat att veta;
att man aldrig igen...

Vi är många som står här med öppen famn för dig Emil och för
dig Olle,
vi kan aldrig ersätta det ni har förlorat, eller ens förstå vad ni nu ska igenom, bara finnas här...

Sorg och saknad är en bekräftelse på att någon man älskar verkligen har
funnits där,
där som tomrummet är nu...

söndag 30 september 2012

badhuset...

Ännu en tidig morgon...
Tur det finns kaffe!!

Vi hade en helt fantastisk dag igår. Hela familjen var på badhuset och alla mina barn var så nöjda. Det värmer så gott i hjärtat att göra saker tillsammans!
W är en riktig tokunge när det kommer till vatten, helt orädd och jätte lycklig. Precis som N när han var mindre :)

Mr M kom dit...
Jag hade sagt att vi skulle åka så jag borde förstått det.
Det känns väldigt blandat att se honom med W.
Ibland tänker jag att det kanske inte är hela världen om han dyker upp ibland,
hur ska det skada W?
Jag har kommit så pass långt att jag inte skulle ha ngt problem med att avvisa honom om han skulle vara påverkad, frågan är ju bara hur det skulle påverka W?

Det är så jäkla svårt!!!
Det kanske vore bättre att gå till tingsrätten och förhandla om umgänget, då blir en ordentlig utredning gjord i alla fall.

fredag 28 september 2012

Dag 1...

Det här är den första dagen i resten av mitt liv...
Jag har nya mål att sträva mot.
Jag vill inte ha det så här mer.
Jag vill trivas bättre med mig själv,
bli piggare, gladare och framför allt känna mig starkare.
Idag börjar jag med att gå. Jag behöver gå långt och fort.
Det får vara slut med att äta massa skräp om kvällarna.
Jag måste äta mat på dagarna.

m 78
s 98
l 54

onsdag 26 september 2012

Vad är en pappa...

Tidig morgon;
W står framför TVn och dansar till barnprogrammen. Söta unge!

Mr M vet inte att W skiner upp som en sol när det är Timmy lamm.

Mr M har ingen aning o att W äter gröt på morgonen, att han föredrar havregryn framför pulvergröten.

W älskar att busa han är speciellt killig under hakan, det vet inte Mr M.

När W är nyvaken är han som känsligast, då måste man vara försiktig och extra lyhörd för att han ska bli pigg och glad.
När W badar tycker han jätte mycket om att man skvätter lite vatten på honom, han tycker inte om att bli tvättad runt munnen men att bli insmord efter badet är jätte mysigt.
W är en envis liten kille, charmig som få och nästan alltid glad.
Han kan vinka hejdå och försöker säga tack, titta, tittut och där.
Han går längs möbler och väggar men det går fortare att krypa så än har han inte släppt taget.

Vad vet Mr M om dessa saker...
-Ingenting!

Hur kan man kalla sig pappa när man inte ens känner barnet ifråga!?

Sömn...

Sömn är en bristvara i mitt hem.
Jag funderar på när senast jag kände mig utvilad, tillräckligt länge sedan för att jag inte ska komma ihåg det. W sover ändå bra på nätterna, han somnar i sin egen säng nu :). Jag hämtar honom någon gång under natten men sen sover han bara vidare. Vi går upp tidigt, men det är ganska skönt att starta dagen lugnt. På kvällarna finns det alltid massa saker att ta hand om, därför kommer jag aldrig i säng tillräckligt tidigt.
Jag tänker ofta att jag ska vila på dagen när W sover, men sällan blir det så och när jag väl gör det, blir jag bara ännu tröttare!

Sömn är en lyx avsedd för icke småbarnsföräldrar!

söndag 23 september 2012

Vackra, ovetande lille W...




Mitt vackra, glada, ovetande lilla barn...
Jag ser på dig och tänker att livet är så orättvist.
Jag ser på dig och känner skuld välla över mig.

Du har inte valt det här.
Jag valde ditt liv...
Ett liv utan en av de viktigaste förutsättningarna.

Oftast tänker jag inte på det alls,
det fladdrar förbi bara som ett obehag i magen ibland.
För när jag tänker på att du ska behöva växa upp utan att känna din pappa,
då vill jag bara gråta.

Jag vet ju vad det betyder att inte ha en närvarande pappa...
Jag vet vilka spår det sätter,
hur det formar,
hur det svider!

Hur kunde jag!?
Vart var min medvetenhet då?
Vart fanns mitt förnuft?

Mitt i all sorg, för jag sörjer för din skull, kan jag ändå aldrig ångra att jag gjorde valet. Du är ju det finaste jag har!
Vackra, ovetande lille W...

Jag var säker på att jag kunde,
övertygad om att jag skulle räcka till.
Jag visste att jag skulle göra allt för dig,
och att det på något vis skulle kunna kompensera "hans" frånvaro.

Älskade, vackra lille W;
-Förlåt mig...

Förlåt oxå "honom".
Han förstår inte bättre,
kan inte bättre.
Han är sjuk.
För ingen skulle medvetet och med flit kunna välja bort dig!
Glöm aldrig det!



onsdag 15 augusti 2012

Att lära sig gå...

W ställer sig vid gåvagnen och knallar iväg.
Helt plötsligt bara kom han på att han kunde.
Han förstår att det är något fantastiskt han utför, för det strålar om hela honom.
Barn är kloka!

tisdag 7 augusti 2012

Ensam...

Jag är inte ett dugg ensam,
jag har fantastiska människor omkring mig.
Jag behöver inte sitta själv om jag inte vill och det finns flera jag kan fråga om jag vill hitta på något.
Framför allt har jag barnen som fyller allting med liv.

Men...

Ändå känner jag mig ensam ibland.
Jag kan sakna känslan av att vara någons.
Att höra ihop med någon sådär som man bara gör när man älskar varandra, när man kämpar tillsammans och vill varandra det bästa.
Jag saknar någon att dela med.

Man kan inte dela med vem som helst, jag kan inte det.
Jag måste vara med någon jag brinner för, någon som betyder allt, som får mig att släppa taget om allt gammalt så att jag vågar för att det är värt vad som helst.

Kommer jag någonsin att få känna så igen?

Välkommen höst...

Det känns i luften att det snart är höst, skolan börjar igen och snart, snart är det dax för W att börja dagis och mig att gå tillbaka till jobbet igen.
Vi behöver rutinerna igen, det mesta är lite enklare när det följer ett visst mönster. Barnen börjar vara rastlösa och uttråkade.
Jag är lite rastlös och uttråkad.

Jag får för mycket tid att tänka när jag går här hemma, jag är för trött för att ständigt hitta på nya projekt...

Jo, det blir bra med höst nu snart.

W...

W har kommit på att han kan bli operasångare om han vill...

lördag 4 augusti 2012

Slutet...

Så där ja;

"Han" stormade ut härifrån i ilska, ut ur mitt hem, ut ur mitt liv!
Det räcker nu.
Jag försökte, jag kunde inte...

torsdag 2 augusti 2012

"Han"...


"Han" är bra för mig, jag vet det.
"Han" är en fin kille, en såndär som jag alltid har önskat ska finnas.

Så varför är jag inte nöjd?

Minsta lilla så är jag misstänksam, på min vakt.
Alltid beredd att dra mig undan.
Jag är inte avslappnad, inte riktigt lugn inombords.

Ingen är perfekt, jag vill inte ha perfekt!
Ändå är det små, små saker som jag hakar upp mig på.
Som kan bli anledningar att inte fortsätta...

"Han" skulle aldrig såra mig med flit, jag tror inte det.
"Han" skulle alltid stå där med öppen famn om jag ville krypa in i den, det tror jag faktiskt.

Så varför är jag inte lyckligast i världen?
Vad är det som fattas?

(Det är någonting i mig som fattas, som inte finns kvar längre.
Någonting som jag har gett bort och aldrig kan få tillbaka...)

"Han" är bra för mig, jag vet det.

Jag har svårt att få riktigt starka känslor men jag har det för "honom" så vad är problemet!?
Varför släpper inte tvivlen?

Jag borde inte ens fundera, jag önskar jag var 18 år och blåögd igen.
Det var enklare då...



Ws första ord...

W säger titta och mamma
:)<3

lördag 28 juli 2012

Me...

Jag försöker att vara lite "vanlig", verka lite sådär "normal" som andra.
Det går inge vidare...

Jag är bra på andra saker istället!:)

måndag 23 juli 2012

Gråa dagar...

Ännu en grå dag.
Allt detta gråa tycks färga av sig på själen.
Barnen längtar efter sol och bad, jag längtar efter nöjda glada barn.

Vad ska man hitta på?

söndag 22 juli 2012

Jag väljer barnen...

Jag valde W,
framför allting annat valde jag honom.
Det räddade mig,
från att sitta fast, kvar i samma.
Jag var tvungen att må bättre för Ws skull,
hade jag fortsatt annars?

Jag valde W för min skull kan man säga,
samtidigt valde jag bort en massa annat...

Barnen är det finaste jag har!
De är allting,
i dom finns glädjen och hoppet,
sannheten och möjligheterna.

Om jag nu måste välja igen,
väljer jag W.
Jag väljer att sätta detta,
mitt liv med barnen, främst!

Det som inte passar in här,
allt som inte får rum,
det får vänta...






onsdag 18 juli 2012

FbJ Mr M

Jag svarar inte när Mr M ringer...
Helt plötsligt ligger han på igen.
Det har varit tyst i mer än en månad, men nu vill han igen.

Jag kan inte förmå mig själv att svara på hans samtal...
Det finns ingenting att prata om.
Jag har ingenting att säga,
han kan inte säga något som spelar någon roll.

Vi skulle varit på familjerätten i onsdags, jag kunde inte gå dit.
Vad finns det för mening att lägga tid på något som ändå bara resulterar i ingenting...

Häromdagen dök Mr M upp istället.
Fattas bara det.
Vi gick på affären när han helt plötsligt bara stod där.
Det var nästan så att benen vek sig och tusen fjärilar började fladdra i magen. Så obehagligt!

Nu fick Mr M som han ville då i allafall, för klart som f**n att jag svarar nu när han ringer.

W sover om nätterna :)

Det är andra natten i rad som W sover hela natten i sin egna säng.
Stora duktiga killen!
Jag undrar bara varför jag är dubbelt så trött!?
Jag borde vara mer utvilad än på länge.

fredag 13 juli 2012

Hon är här igen...

Hjärtat slår lite fortare än vanligt för att kompensera det trånga utrymmet när trycket över bröstet ökar.
Andetagen blir djupare för att luften ska räcka till...

Jag stänger in mig, fast jag borde gå ut.
Jag tystnar om det som är viktigt.
Jag försvinner...

Det är hon som är här igen.
Hon tar över.
Hon bestämmer.






onsdag 11 juli 2012

???

Jag känner på mig att något inte stämmer...
Är det bristen på tillit som spökar?

Erfarenheter har lärt mig att lita på magkänslan...
:(

tisdag 10 juli 2012

W, E, N...


W ska sluta amma...
Mina känslor är väldigt blandade. Det är dax, det är det. Han är så stor och behöver riktig mat. Amningen har mest bara varit mys den sista tiden, men den förstör ändå aptiten lite och gör det svårt att få in bra sovrutiner.
Jag undrar när jag sov ordentligt senast, jag längtar efter att få sova på nätterna, inte amma tre, fyra ggr när W egentligen inte ens behöver det.
Mys kan vi ha på så många andra sätt! :)

Natten som var var hemsk, det gör så ont i mammahjärtat att neka honom när han till och med gråter med tårar.

Det är tomt efter de stora som har åkt till sin pappa!
Veckan går fort, det vat jag. Vi har en del planer och jag bhöver ta det lite lugnt, måste försöka göra det...
Jag är dålig på att slöa.
När tiden äntligen ges för lite återhämtning blir jag galet rastlös.

W sover nu, jag borde lägga mig fall det blir mycket vaket, men tankarna far i huvet och stör min ro...

fredag 6 juli 2012

Ord, är bara ord...

Du sa att du ville finnas här...
Att jag bara behövde sträcka ut min hand eller viska ditt namn.
Du sa att du aldrig skulle svika, att du inte är en av dem.
Att du aldrig skulle ge upp.

Sakerna du sa och allt det du visade fick mig att våga.
Jag kände mig som en prinsessa när du strök mitt hår, skrev till mig på morgonen eller bara såg på mig som om jag verkligen var viktig.


Jag förklarade min rädsla,
säkert hundra gånger lugnade du mig...

Men idag förändrades allt!





torsdag 5 juli 2012

Morgon...

W leker på golvet, han kryper nu och reser sig mot allt som kommer i hans väg. Det går så fort från att han kommer på någonting nytt till att det är en självklarhet att han kan.
En liten stund får jag sitta här med morgonkaffet och ladda inför dagens uppgifter.

Igår var vi i Gustavsvik och badade, W trivdes som fisken i vatten. De stora barnen hade en toppendag från morgon till kväll, de åkte vattenkanor som aldrig förr och jag hade hjärtat i halsgroppen hela tiden. :)

De stora barnen sover, trots att W slår med kastrullerna. Vana ljud stör inte, tänk vilken tur!
Det oroar mig alltid att W ska vara någonting negativt för de stora, att de ska känna att vår familj på något sätt har blivit sämre sen W kom.
W tar mycket av min tid och uppmärksamhet, det är ju så.




lördag 30 juni 2012

Nu räcker det!!

Om man har en tid klockan 10 på familjerätten så är det väl kl 10 man ska vara där, eller?!
Mötet i måndags blev inställt för Mr M kom inte. Han hade beställt tiden, men han kom inte! Jag satt tillsammans med handläggaren och väntade, efter en kvart frågade hon mig om jag trodde att M skulle komma varpå jag svarade att jag inte visste men att han ju borde kommit kl 10. Hon tyckte då att vi skulle avsluta ärndet och så får vi återkomma om det blir aktuellt med en ny tid.
Mr M påstår i efterhand att han var där 10.15 och vill boka en ny tid.

Gissa om det kokar i mig!!!!
Varför väljer man att inte komma på en tid som man själv har beställt?!

Handläggaren ringde mig i veckan och frågade om jag ville komma på en ny tid, jag svarade att jag måste få fundera på det. Helst vill jag bara skrika NEJ!!!!!
Mr M har ett sätt att få mig att tvivla på mig själv, det är ju så synd om honom som inte får träffa sin son!!! ^^ En son som han inte ens ringt och frågat om på en månad. Han vet inget om hur W har det, hur han mår eller vad som händer i utvecklingent. Talar inte det sitt eget tydliga språk om hur viktigt det egentligen är!?

Nä, det får räcka nu.
W förtjänar bättre, det bästa!




söndag 24 juni 2012

W är allergisk mot mjölkprotein...
Det är mjölk i hur mycket produkter som helst!!!!
Det skönt att veta säkert så W kan få må bättre.
Det svåraste är nu att laga mat som passar hela familjen, helst utan att behöva göra 3 olika rätter...
Tid är en bristvara i mitt hushåll!!!

Vad gäller Ws astma så har medecinerna som vi fått hem gjort underverk. Han blir fortfarande väldigt tät i luftrören men ventolinet hjälper på bara ngr minuter. Det är skönt att slippa åka in till sjukhuset varje gång.

I morgon är det dax för familjerätten igen, senast dök Mr M inte upp men nu har han beställt en ny tid. Det är valfritt för mig att gå dit och min första tanke vara att bara strunta i det precis som han gjorde, men när jag tänker efter så vill jag inte sjunka så lågt.
Det känns lite oroligt att gå dit, fastän jag vet att jag inte har något att vara rädd för så skrämmer det mig lite att M alltid har förmågan att få människor att tro på någonting annat än sanningen.
Det är sjukt hur blåst jag har varit som valt att spela med i hans spel!
Jag måste hålla i minnet att nu inte är då. Jag behöver inte spela mer, inte låtsas eller släta över eller välja mina ord efter vad som ska behaga eller passa M.
Jag behöver bara hålla mig till sanningen och göra de valen som blir bäst för W.

De stora barnen ska till sin pappa nu i veckan. Det blir första gången på 2 månader som de ska vara härifrån mer igen. Det blir tomt när de åker. En dag eller två är skönt att veta att ngn annan tar över ansvaret men sen vill jag ha dem nära mig igen. För W blir det jätte, jätte stor skillnad när de inte är här. Han avgudar dem, det syns i hela hans ansikte.
Det är egoistiskt av mig att önska att det kunde förbli som det har varit, att barnen är här extra, men det är så hemskt att veta att jag går miste om så mycket när de bara är här halva sina liv. Jag har upplevt att det är extra tryggt för dem att ha en fast punk istället för två olika. De har ett annat lugn i sig än de brukar ha.
Jag vet att de behöver sin pappa, kanske extra mycket just nu när han skapar en ny familj. Men jag är rädd, fruktansvärt rädd att de ska bli besvikna...
Jag vet ju själv hur svårt det är att räcka till...


torsdag 21 juni 2012

Räcker inte till...

Solen skiner idag oxå, leendet borde finnas där på läpparna...
men,
Jag vaknade och där fanns alla tankar och funderingar som gör livet lite tyngre att bära.

W är dålig igen, det är fjärde gången nu sen i början av april. Det värker i mammahjärtat när jag ser honom så här.
De stora barnen får vara så stora och duktiga när W behöver mig extra, och de är stora och duktiga, verkligen. Man kan inte önska sig finare barn!

JAG RÄCKER INTE TILL!!!

Jag vill så mycket, men hinner så lite.

G är här oxå, hela "familjen" samlad, det är så mysigt att vara tillsammans allihop och jag vill så gärna njuta av det...
Men det är så enkelt att låta frustrationen styra och gå ut över dem man harnärmast.
Hur är man en underbar flickvän när man inte hinner tvätta håret oftare än en gång i veckan, när man inte sover mer än max 5 timmar per natt, när man har snor på hela axeln och bara vill sätta sig ner och gråta för att orken är slut!?

JAG RÄCKER INTE TILL!!!

Jo, solen skiner idag oxå...
Jag peppar mig själv att orka lite till, jag måste orka idag oxå, jag VILL orka.

onsdag 30 maj 2012

Falling for you...

Hur vet man?
Hur vet man att det är kärlek?
Vad är kärlek?

Mitt i mitt kaos finns du...
Du är lugnet själv och i din famn känner jag mig varm och trygg.
Är det konstigt att jag känner så? Som om inget runt omkring kan komma åt mig eller egentligen spelar så stor roll.
Det är så skönt att andas hos dig. Luften mellan oss är ren, jag döljer inget för dig, spelar inget spel, jag bara är jag. Det är en märklig känsla. Naket och nervöst men ändå befriande.
Du är så fin mot mig, fast jag inte förtjänar det, jag är så innerligt glad att du är det! Ingen har varit som du...
Glad med rädd, vad händer om det inte är sant...
Tänk om du luras, om du förställer dig, om du är vinterklädd när jag är naken...
Ja...
Nej...
Jag tvekar inte mer, jag har tvekat. Under en lång tid har jag inte vågat leva. Inte på så vis att jag gett mig själv någonting. Men jag vill ha dig!
Åååå vad jag vill ha dig!
Jag vill vara med dig. Jag vill vara mig själv med dig.
Jag är stark idag. Modig.
Jag har varit feg och svag men det passar mig inte för jag vill ju leva,
med dig...
Jag vill känna dig, vill veta hur man gör dig glad, hur man får dig att le, skratta, dansa och vilja leva, verkligen leva.
med mig...
Efter allt...
Tack för att du finns kvar i mitt kaos!

Alla vuxna har ett ansvar?...

Ibland slår det mig som en knytnäve i magen att jag bär på ansvaret att lilla W får en bra start i livet.
Det blir nästan svårt att andas när jag tänker på hur stort och viktigt det är!
Sjäv bär jag med mig erfarenheter från barndomen som påverkar mig varje dag...

W träffar inte Mr M just nu, det blir allt glesare och glesare mellan gångerna då Mr M försöker visa sitt intresse.
Vad gäller den biten känns allting mycke lugnare än förut. Sakta men säkert har det sjunkit in att det faktiskt inte är mitt val om W ska ha en närvarande pappa eller inte. Det ligger på Ms ansvar att vara en tillräckligt ansvarsfull vuxen för att kunna ha en relation till sin son.
Jag får aceptera det och kan bara hoppas att det finns andra förutsättningar i framtiden...
W vet inget annat just nu. Han vet att jag finns här och sätter sin tillit till mig.

Jag har aldrig riktigt kännt såhär med de två äldre barnen. De har ju haft sin pappa. Där kan jag känna att jag faktisk inte är ensam. Det finns någon mer än jag som bryr sig, som älskar och som kämpar för dem.
Inget är lika tungt när man får hälp att bära...

Vissa dagar känner jag mig fruktansvärt sliten, som om allt som var jag har tagit slut. Jag tänker ibland att jag inte orkar en enda sak till utan att falla sönder och samman, men jag upptäcker oxå i de stunderna att jag har en mycket sämre bild av mig själv än jag kanske borde ha. Jag håller ju, jag överlever varje gång, jag klarar det visst.
Är det nu jag har blivit vuxen?
Jag har varit så bra på att låta oron styra allt. Jag har gömt mig bakom den och nu undrar jag varför. Lite lugn gör skillnaden.
Var det tid som behödes, tid att läka gamla sår? Kanske...

tisdag 10 april 2012

Barnvecka och lov...

Det är barnvecka och timmarna bara rusar förbi, det är liv i vårt hem igen och det är så fantastiskt underbart tycker både W och jag. Barnen är lediga från skolan så vi får tid att vara med varandra oxå :) det är riktig lyx.

Mr M kom inte i söndags, tre timmar försent fick jag sms om att det sårade honom djupt att han inte kunde träffa W som han skulle...Jag får inget svar på varför bara att det var omöjligt. Men det berodde absolut inte på att han hade supit eller knarkat...

Det kvittar så fullständigt varför egentligen, det bara bevisar än en gång hur oviktigt det är för honom och hur ansvarslös han är.
Turligt nog är det dax för uppföljning på familjerätten i morgon. Spännande att se om han behagar dyka upp där...

Jag kommer inte att vara lika generös och samarbetsvillig i morgon som jag var sist, nu får de ju själva se hur han gör med överenskommelser. Varför ska jag sitta där och gynna honom när det inte blir till Ws bästa!? Aldrig!

fredag 6 april 2012

W sjuk...

Det verkar som om lilla W får infektionsastma, precis som mina stora barn hade när de vara mindre :(.
Det är tuft med andningsbesvär när de är så här små. Den gångna veckan har vi farit fram och tillbaka på barnakuten där de flödat W med adrenalin och pulmicort, all tid har gått till att vara Ws mamma och mitt i alltihopa glömde jag bort mig själv helt. Ingen mat, ingen sömn och oro = Magkattarren var ett faktum.

W har trots allt fått träffa Mr M igen, efter att vi med hjälp av familjerätten kommmit fram till tider och regler kring umgänget. Jag var minst sagt förvånad att Mr M faktiskt vände sig dit och ännu mer förvånad när han dök upp på utsatt tid. Sen satt han dessutom där och erkände att det har ju varit lite problem med spriten, WTF liksom. Ja, det lät så jäkla bra och han var såå medveten och försökte ordna upp allt. Klar de tycker på familjerätten att han är värd en chans att bygga något med W.De har ju inte hört dravlet sju gånger förut och tvingats inse att det är just bara dravel! Jag vill bara spy på det...

Mycket riktigt fungerar det inte speciellt bra, tider missas och överenskommelser hålls inte. Jag är så förbannat trött på det här!!! Det finns inte ord för hur frustrerande det är att veta att man ska behöva utsätta sitt barn för det här gång på gång utan att det någonsin blir någon förändring.

Jag fattar inte hur man är funtad när man visar så lite resepkt för andra människors tid och gränser, hur f**n funkar man när man sover bort sin umgänges tid med sin son? Och hur i sjutton ska jag förklara det för W när han växer upp?
-Jo, pappa skulle kommit men han somnade så han kommer inte...

Snart ska vi tillbaka till fam. rätten igen, jag ska vara noga med att uttrycka min oro då, ännu tydligare med hur Mr M beter sig och vilka nackdelar som ligger i det för W i framtiden.
Det kan inte behöva vara så här.

onsdag 7 mars 2012

Livet är tillbaka...

Jag kunde satt mig ner och gråtit för jag kände mig så ledsen.
Jag ville skrika rakt ut i ilska för jag var så frustrerad.
Jag gick och la mig och sov istället.

Idag är jag tillbaka till mig själv igen.
Igår var jag någon annan.
Hon den där som inte orkar, som inte vill, som inte kan.
Jag vet inte vart hon kommer ifrån, jag vet aldrig när hon ska komma eller hur länge hon stannar.
Hon är rätt obehaglig...
tyst, tom, ensam, trött.

Det är skönt att känna hur hela jag fylls med livslust igen när hon släpper mig, för den här gången...

torsdag 1 mars 2012

Tvivel...

Har jag gjort det rätta som håller min son ifrån sin pappa!? Jag ställer mig den frågan om och om igen...
Allt jag vill är att det ska bli bra för lilla W. Nu är W så liten att han inte förstår, men en dag kommer han att undra. Hur ser det ut då? Kommer Mr M någonsin att förändras, kommer han kunna finnas där för W i framtiden?
Jag får påminna mig själv om varför jag gjorde det här valet, Jag ville någonting bättre för mina barn!
Hur kan man vara en lämplig förälder och en god förebild när man inte klarar att ta hand om sig själv?

Mr M kör hela registret sen han insåg att jag menar allvar. Ena dagen är det ilska och hot, nästa dag är det sorg och tårar och en annan dag är det "förnuftigt" resonemang. Han pratar om att jag inte har någon rätt, att han har rätten att träffa sin son. Han förstår inte ens att det är W som har rätten på sin sida.

Jag har frågat mig själv om jag gör det här för egen vinning, om jag vill såra Mr M tillbaka eller om jag på något annat sätt själv tjänar på det?
Och visst finns det tillfällen då jag har velat Mr M allt ont, tillfällen som jag har ångrat att jag någonsin mötte honom. Men allting som har varit oss emellan spelar så liten roll i jämförelse med den här situationen. Ingenting av det som har varit spelar egentligen någon roll, förutom det faktum att jag vet hur han är och vad han kan ställa till med.
Jag förlorar bara på att W inte kan ha sin pappa. Det är inte enkelt att vara ensam ansvarig för ett barn. Jag tappar oxå orken ibland och önskar att här fanns någon mer som älskade det här lilla hjälplösa barnet. Ingen kärlek är som den man får av sina föräldrar...

En förälder som lever i ett missbruk har inte möjligheten att älska sitt barn så gränslöst som ett barn behöver bli älskat. Drogen kommer alltid att komma före...

söndag 19 februari 2012

Brev till Mr M...

Jag kan förstå om du inte tar mig på allvar när jag nu säger stop.
Jag förstår att du ser alla andra gånger som jag har vacklat i mina beslut. Alla gånger då jag har låtit dig trampa över alla gränser. Jag har tillåtit dig att svika saker vi kommit överens om, gång på gång, på gång och ändå låtit dig komma tillbaka. Jag var svag för dig, beredd att göra vad som helst för dig. För det jag trodde var kärlek...
Nu vet jag inte längre vad det var vi hade, eller ens vem du egentligen var!
Det jag vet är däremot vem jag är och att jag aldrig, ALDRIG, kommer låta dig göra mot W som du har gjort mot mig, och som jag ser att du gör mot dina flickor...
Så tro nu på mitt stop, den här gången är det starkt som en bergvägg. Det gäller mina barns framtid och mående och när det kommer till barnen finns en styrka i mig som du aldrig kommer att rå på.
Stop betyder att du inte har någon plats i Ws liv som situationen ser ut nu.
W har alla rättigheter, du har inga, jag har inga!
Du kan ta till vilka medel du vill. Du kan hota, skrika, gråta eller vara inställsam mot mig i dina försök att få träffa honom men det kommer bara föra dig än längre bort från oss. Mitt tålamod har oxå gränser.
W ska inte växa upp och se att man kan behandla sig själv och andra som skit, så som du gör.
På det sätt som du lever ditt liv finns inte utrymme för varken kärlek eller ansvar. Vilket sätt jag menar?
-Jo, jag menar att du är opålitlig, ansvarslös. Att du mår dåligt och utsätter dig själv och andra för faror.
Du kör bil utan körkort! Det har du gjort i flera år. Vill du lära din son att det är ok att göra så?
Vill du oxå lära honom att det är ok att supa och knarka? Vad skulle du säga om dina barn fick tag i de droger som du har sålt?
Ditt missbruk har fått dig att aggera våldsamt förut, hur ska vi någonsin kunna lita på att det inte händer igen?
Vill du verkligen visa dina barn den här Mr M? Den som inte klarar att sköta sitt jobb, som inte sover om nätterna?
Behöver jag fortsätta?
Kan du någonstans där inom dig förstå eller försöka att se att W förtjänar en bättre pappa än så?
Jag vädjar till den Mr M jag en gång trodde fanns att öppna ögonen och se att här, här är det stop.

Om du någon dag klarar att reda upp ditt liv. Om du tar dig ifrån knarkarpolarna, om du tillfrisknar från ditt missbruk, om du väljer att leva igen kommer du ha en lång väg att gå innan någon vågar att tro på dig igen. Det skulle inte bli lätt för dig. Men livet är inte enkelt!

Du kommer alltid att vara Ws pappa, det kan ingen ta ifrån dig. Han kommer alltid att få veta att du finns och jag kommer göra vad jag kan för att främja hans relation till sina syskon. Men först och främst kommer jag göra allt som står i min makt för att skydda honom och ge honom kärlek, trygghet och stabilitet i livet.

lördag 11 februari 2012

Leva med valen...

Jag kommer få leva med valen jag har gjort.
Jag valde att skaffa barn med en alkoholist skrev jag i ett tidigare inlägg. Om det ändå vore sanningen, om det vore tillräckligt...

De senaste dagarna har det kommit fram så mycket nya saker att jag flera gånger undrat vart jag varit egentligen. Hur kunde jag inte se!? Hur kunde det bli så här!?

Mr M har tappat fotfästet fullständigt! Hur kan man inte förstå att man är en fara för sina barn när man använder och säljer narkotika!?
Min främsta uppgift som mamma är att skydda mina barn, även när det betyder att jag måste skydda min son från sin egen pappa!

Det är med stor sorg som jag har fattat beslutet att Lilla W inte får ha en relation till sin pappa, inte nu, inte så här!

söndag 22 januari 2012

Tiden läker alla sår...

Det sägs att tiden läker alla sår...
Men djupa sår lämnar ärr efter sig!

Om jag fick drömma mig bort så skulle jag vara rik och kunna ta bort alla ärr med laser. Jag skulle börja om från början och alltid välja den väg där det inte fanns några fallgropar, inga snår. Jag skulle sväva fram och alla människor skulle vilja mig så gott. Allt skulle vara så glatt och fint och vackert. Jag skulle vara helt oförstörd och hel...
Men jag skulle inte vara jag.
Jag skulle inte veta allt det jag vet idag och jag skulle kanske inte kunna känna alla dessa nyanser i kärleken till barnen om jag var så jäkla lycklig.
Vore det ett bättre liv?

Vad tänkte jag!?

Min första känsla inför den där mannen med stort M var; Den här killen är ingen jag borde vara med.
Var det nyfikenhet eller det stora egot som drev mig att ändå vara med honom? Det fanns någonting där som jag inte hade hittat någon annan stans. Det var så starkt att det snarare blev ett behov än en vilja...
Jag fastnade i att försöka rädda honom. Man kan inte rädda någon som inte ens förstår att han behöver hjälp!
Jag tror att jag visste vad jag gav mig in i men jag kunde aldrig förutspå vad det skulle leda till...

Jag var dum, otroligt barnsligt blåögd eller bara självdestruktiv som fortsatte och fortsatte trots allt. Jag kan faktiskt inte ha tänkt en enda vettig tanke för då hade jag aldrig... eller?

Vad spelar det nu för roll varför eller hur... Jag gräver i det för att kanske kunna förlåta mig själv och aldrig upprepa samma misstag!

Det har gått mer än ett år sen jag tog det slutgiltiga steget ifrån Mr M men fortfarande kan han påverka mina dagar och det gör mig så j-la förbannad rent ut sagt att jag valde att sätta mig i den situationen.
Jag blir så arg på mig själv när jag går igång på hans samtal eller besök, jag vet ju att det inte är värt det, att det betyder att han vinner, han vinner bekräftelse i att jag reagerar. Men hur kan man inte reagera när någon trampar innanför gränserna man försöker att bygga? Hur ska jag någonsin få honom att respektera de gränserna om jag inte visar dem tydligt?

Jag är så innerligt trött på all ilska, alla bråk, allt trams som han kastar in i mitt liv. Ja, vad tänkte jag egentligen när jag valde att ha barn med en alkoholist!?

Kanske tänkte jag att jag var stark nog, eller att allt skulle ordna sig av sig självt bara sådär... Men ärligt talat, lägg av! Någonstans fanns hoppet att det här barnet kanske skulle rädda honom när jag inte kunde. Så sjukt! Jag skäms att erkänna det. Det fattar väl vem som helst att det inte var rättvist mot vår son som är den som verkligen får ta den stora smällen... Ett helt liv utan en ansvarsfull pappa, ett liv utan kärleken från en far, ett liv med samma ständiga kamp som jag har.

Förlåt mig älskade lilla barn! Jag vet inte vad jag tänkte...

söndag 8 januari 2012

Tid som bara rusar förbi...

Lill smurfen har hunnit bli tre månader och lite till. Nyss käned jag honom inuti mig. Nu känner jag honom i hjärtat varje gång han ler, eller sover sött eller äter eller skriker efter mig...
Ibland vill jag stanna tiden, bara sitta kvar just här, just nu i något ögonblick som tar andan ur mig. Hur kan något så litet vara så vackert...

Vardagen har varit upp och ner fullständigt sen vi blev en till i familjen, jag beundrar de två stora barnen som ändå tycks finna lugn i situationen.
Ingenting är som det har varit, men allt förändras med tiden.

Det är tufft att vara ensam med tre barn, det måste jag erkänna. Jag slåss med samvetet varje dag och förlorar alltid. För hur ska jag någonsin kunna ge alla allt vad de behöver... Allt jag kan är att göra mitt bästa och hoppas att det är gott nog. Det är tufft men värt all möda i världen för inget kan ge så mycket tillbaka som just det här!

Jaa, tiden har verkligen rusat förbi och kommer fortsätta att göra det...