Jag säger nej...

Det är en lugn period i livet just nu,
det måste vara det!
Jag måste säga nej till allt som jag inte måste säga ja till.

Jag går liksom på halvfart och gör allt för att inte stressa upp mig.
Den inre stressen har börjat ge mig ångest.
Ångest som jag är livrädd för...

Jag vet inte hur jag halkade ner hit,
vad var det som blev för mycket?
Ws alla sjukdagar?
För lång tid av dålig sömn?
Otillräckligheten?
Den dåliga stämningen på jobbet?
Saknaden?
Oron?

Alltihop, samtidigt, för länge!

älskade ungar...

Gränslös kärlek kan ibland vara smärtsam...
-Jag hatar dig, sa min nio åring idag. Han fick inte som han ville. Jag vet att han inte menar det så men aj vad det svider...

"lämna dig själv ifred ibland"...

Ibland har man för höga krav på sig själv,
visst måste saker bli gjorda men det skadar ju inte att hinna njuta lite av livet ibland!

Vi är bra på att se våra egna brister och lägga skuld på oss själva.
Hur vore det om vibörjade se lite möjligheter istället!?:)

Livet är här och nu.
Jag har landat.

Jag mår bra och jag är ganska bra...

Som vanligt är det mycket med barnen.
W håller sig ganska frisk men oron finns ju här att han snart ska bli dålig igen.
Vi får bra hjälp av sjukvården, de utreder och håller koll. Det känns tryggt.
Senaste nytt är svaren på alla blodprover, alla var bra förutom amylaset som var för lågt.
Vidare ska utredningen om cystisk fibros göras klart, ett nytt svetttest för att utesluta cf.
W växer inte så mkt rent fysiskt men oj vad han utvecklas :)
Jag älskar att vara mamma,
även att det är svårt ibland :P

Eko...

Lille W är som ett eko,
allt jag säger upprepar han.
Enstaka ord har blivit till meningar,
det går så fort!!!
Det märks att han vill framåt,
hela tiden helst :)

Fortfarande frisk,
och vad det märks på honom hur bra han mår.
Det är så att hela hjärtat ler.

Jag funderar mycket på hur vi ska kunna stanna i det här tempot,
nu när vardagen närmar sig igen är jag rädd att falla in i gamla vanliga mönster.
Vi mår så bra av att vara så här glada, stressen är ett fördärv.

Om jag lovar mig själv att ta en stund varje morgon att tänka efter,
kan jag hålla mig medveten då?
Jag måste i alla fall försöka.

"Ur ingenting är allting möjligt..."

Man kan göra vad man vill av tiden man har.

Tiden är det värdefullaste.
Den tillåter oss att finnas.
Den kommer aldrig tillbaka, den som har varit...
Gammal tid är förbi,
det är den som har format oss.

Dagen idag är min att forma.
Jag har inte längre någon lust att stressa bort det.
Stannar upp och prioriterar.

Jag vill vara med människor jag tycker om,
jag vill tycka om människor...
Jag vill le när jag vaknar för att jag är glad över det jag har!

Sorger bleknar,
ärren kanske framträder tydligare i solen,
men de är bara en påminnelse om att inte göra samma misstag igen.

Jag är jag igen...

Tillbaka till verkligheten...

Dags att börja jobba igen i veckan efter en härlig semester.
Vädret har varit fantastiskt och vi har mest bara badat och latat oss :).

W är frisk just nu, det måste vara rekord :).
Ingen feber på över en vecka!(peppa, peppa, ta i trä!)

Nu ska vi längta till nästa semester, om fyra veckor åker vi till Turkiet :).

I slutet av veckan är det dags för möte med Mr M också,
det retar mig redan nu att lägga tid på det när jag vet att ingenting har hunnit förändras sen sist.

Idag vill jag njuta av dagen med barnen, inget jobb, ingen Mr M...
Tror vi åker och badar ;)

Lämna oss ifred...

Det är blandade känslor i mig efter det samtal jag fick idag vad gäller Ws pappa...

Lättnad att få bekräftat något jag redan kände i magen.
Nervositet över hur det ska gå.
Sorg för att Ws pappa än en gång väljer bort honom.

Jag funderar mycket på den där dokumentären jag såg en gång;
om de vuxna barnen som blivit så djupt svikna av en förälder och ändå mindes denne med sådan kärlek.

Är det så W kommer att känna?
Jag hoppas någonstans att han en dag ska kunna förstå sjukdomen.
Att han aldrig ska bära skulden.
Att jag kan räcka till...


Just nu ligger mina två små prinsar i min säng, sover och snusar ikapp.
Det är frid här hemma;
barnen är glada, jag är glad.
Vi har det så bra vi bara kan.

(Det är bara tragiskt att veta hur lätt det kan ryckas bort...
eller snarare hur enkelt jag har släppt på gränserna förut.
Jag är rädd att jag ska göra det igen.)