Falling for you...

Hur vet man?
Hur vet man att det är kärlek?
Vad är kärlek?

Mitt i mitt kaos finns du...
Du är lugnet själv och i din famn känner jag mig varm och trygg.
Är det konstigt att jag känner så? Som om inget runt omkring kan komma åt mig eller egentligen spelar så stor roll.
Det är så skönt att andas hos dig. Luften mellan oss är ren, jag döljer inget för dig, spelar inget spel, jag bara är jag. Det är en märklig känsla. Naket och nervöst men ändå befriande.
Du är så fin mot mig, fast jag inte förtjänar det, jag är så innerligt glad att du är det! Ingen har varit som du...
Glad med rädd, vad händer om det inte är sant...
Tänk om du luras, om du förställer dig, om du är vinterklädd när jag är naken...
Ja...
Nej...
Jag tvekar inte mer, jag har tvekat. Under en lång tid har jag inte vågat leva. Inte på så vis att jag gett mig själv någonting. Men jag vill ha dig!
Åååå vad jag vill ha dig!
Jag vill vara med dig. Jag vill vara mig själv med dig.
Jag är stark idag. Modig.
Jag har varit feg och svag men det passar mig inte för jag vill ju leva,
med dig...
Jag vill känna dig, vill veta hur man gör dig glad, hur man får dig att le, skratta, dansa och vilja leva, verkligen leva.
med mig...
Efter allt...
Tack för att du finns kvar i mitt kaos!

Alla vuxna har ett ansvar?...

Ibland slår det mig som en knytnäve i magen att jag bär på ansvaret att lilla W får en bra start i livet.
Det blir nästan svårt att andas när jag tänker på hur stort och viktigt det är!
Sjäv bär jag med mig erfarenheter från barndomen som påverkar mig varje dag...

W träffar inte Mr M just nu, det blir allt glesare och glesare mellan gångerna då Mr M försöker visa sitt intresse.
Vad gäller den biten känns allting mycke lugnare än förut. Sakta men säkert har det sjunkit in att det faktiskt inte är mitt val om W ska ha en närvarande pappa eller inte. Det ligger på Ms ansvar att vara en tillräckligt ansvarsfull vuxen för att kunna ha en relation till sin son.
Jag får aceptera det och kan bara hoppas att det finns andra förutsättningar i framtiden...
W vet inget annat just nu. Han vet att jag finns här och sätter sin tillit till mig.

Jag har aldrig riktigt kännt såhär med de två äldre barnen. De har ju haft sin pappa. Där kan jag känna att jag faktisk inte är ensam. Det finns någon mer än jag som bryr sig, som älskar och som kämpar för dem.
Inget är lika tungt när man får hälp att bära...

Vissa dagar känner jag mig fruktansvärt sliten, som om allt som var jag har tagit slut. Jag tänker ibland att jag inte orkar en enda sak till utan att falla sönder och samman, men jag upptäcker oxå i de stunderna att jag har en mycket sämre bild av mig själv än jag kanske borde ha. Jag håller ju, jag överlever varje gång, jag klarar det visst.
Är det nu jag har blivit vuxen?
Jag har varit så bra på att låta oron styra allt. Jag har gömt mig bakom den och nu undrar jag varför. Lite lugn gör skillnaden.
Var det tid som behödes, tid att läka gamla sår? Kanske...