Eko...

Lille W är som ett eko,
allt jag säger upprepar han.
Enstaka ord har blivit till meningar,
det går så fort!!!
Det märks att han vill framåt,
hela tiden helst :)

Fortfarande frisk,
och vad det märks på honom hur bra han mår.
Det är så att hela hjärtat ler.

Jag funderar mycket på hur vi ska kunna stanna i det här tempot,
nu när vardagen närmar sig igen är jag rädd att falla in i gamla vanliga mönster.
Vi mår så bra av att vara så här glada, stressen är ett fördärv.

Om jag lovar mig själv att ta en stund varje morgon att tänka efter,
kan jag hålla mig medveten då?
Jag måste i alla fall försöka.

"Ur ingenting är allting möjligt..."

Man kan göra vad man vill av tiden man har.

Tiden är det värdefullaste.
Den tillåter oss att finnas.
Den kommer aldrig tillbaka, den som har varit...
Gammal tid är förbi,
det är den som har format oss.

Dagen idag är min att forma.
Jag har inte längre någon lust att stressa bort det.
Stannar upp och prioriterar.

Jag vill vara med människor jag tycker om,
jag vill tycka om människor...
Jag vill le när jag vaknar för att jag är glad över det jag har!

Sorger bleknar,
ärren kanske framträder tydligare i solen,
men de är bara en påminnelse om att inte göra samma misstag igen.

Jag är jag igen...

Tillbaka till verkligheten...

Dags att börja jobba igen i veckan efter en härlig semester.
Vädret har varit fantastiskt och vi har mest bara badat och latat oss :).

W är frisk just nu, det måste vara rekord :).
Ingen feber på över en vecka!(peppa, peppa, ta i trä!)

Nu ska vi längta till nästa semester, om fyra veckor åker vi till Turkiet :).

I slutet av veckan är det dags för möte med Mr M också,
det retar mig redan nu att lägga tid på det när jag vet att ingenting har hunnit förändras sen sist.

Idag vill jag njuta av dagen med barnen, inget jobb, ingen Mr M...
Tror vi åker och badar ;)

Lämna oss ifred...

Det är blandade känslor i mig efter det samtal jag fick idag vad gäller Ws pappa...

Lättnad att få bekräftat något jag redan kände i magen.
Nervositet över hur det ska gå.
Sorg för att Ws pappa än en gång väljer bort honom.

Jag funderar mycket på den där dokumentären jag såg en gång;
om de vuxna barnen som blivit så djupt svikna av en förälder och ändå mindes denne med sådan kärlek.

Är det så W kommer att känna?
Jag hoppas någonstans att han en dag ska kunna förstå sjukdomen.
Att han aldrig ska bära skulden.
Att jag kan räcka till...


Just nu ligger mina två små prinsar i min säng, sover och snusar ikapp.
Det är frid här hemma;
barnen är glada, jag är glad.
Vi har det så bra vi bara kan.

(Det är bara tragiskt att veta hur lätt det kan ryckas bort...
eller snarare hur enkelt jag har släppt på gränserna förut.
Jag är rädd att jag ska göra det igen.)

W tittar på djuren...

Igår var vi på Kolmårdensdjurpark, W hade en toppendag! :)

Semester...

"Brådska har ingen välsignelse med sig."

Vardagen är allt som oftast stressig, eller snararare; jag är stressig i vardagen.
Nu är det inga tider att passa på samma sätt, och ingen press att W måste vara frisk...
Skönt att pusta ut, tid att stanna upp.

Jag vill njuta av ledigheten! :)