Att lära sig gå...

W ställer sig vid gåvagnen och knallar iväg.
Helt plötsligt bara kom han på att han kunde.
Han förstår att det är något fantastiskt han utför, för det strålar om hela honom.
Barn är kloka!

Ensam...

Jag är inte ett dugg ensam,
jag har fantastiska människor omkring mig.
Jag behöver inte sitta själv om jag inte vill och det finns flera jag kan fråga om jag vill hitta på något.
Framför allt har jag barnen som fyller allting med liv.

Men...

Ändå känner jag mig ensam ibland.
Jag kan sakna känslan av att vara någons.
Att höra ihop med någon sådär som man bara gör när man älskar varandra, när man kämpar tillsammans och vill varandra det bästa.
Jag saknar någon att dela med.

Man kan inte dela med vem som helst, jag kan inte det.
Jag måste vara med någon jag brinner för, någon som betyder allt, som får mig att släppa taget om allt gammalt så att jag vågar för att det är värt vad som helst.

Kommer jag någonsin att få känna så igen?

Välkommen höst...

Det känns i luften att det snart är höst, skolan börjar igen och snart, snart är det dax för W att börja dagis och mig att gå tillbaka till jobbet igen.
Vi behöver rutinerna igen, det mesta är lite enklare när det följer ett visst mönster. Barnen börjar vara rastlösa och uttråkade.
Jag är lite rastlös och uttråkad.

Jag får för mycket tid att tänka när jag går här hemma, jag är för trött för att ständigt hitta på nya projekt...

Jo, det blir bra med höst nu snart.

W...

W har kommit på att han kan bli operasångare om han vill...

Slutet...

Så där ja;

"Han" stormade ut härifrån i ilska, ut ur mitt hem, ut ur mitt liv!
Det räcker nu.
Jag försökte, jag kunde inte...

"Han"...

"Han" är bra för mig, jag vet det.
"Han" är en fin kille, en såndär som jag alltid har önskat ska finnas.

Så varför är jag inte nöjd?

Minsta lilla så är jag misstänksam, på min vakt.
Alltid beredd att dra mig undan.
Jag är inte avslappnad, inte riktigt lugn inombords.

Ingen är perfekt, jag vill inte ha perfekt!
Ändå är det små, små saker som jag hakar upp mig på.
Som kan bli anledningar att inte fortsätta...

"Han" skulle aldrig såra mig med flit, jag tror inte det.
"Han" skulle alltid stå där med öppen famn om jag ville krypa in i den, det tror jag faktiskt.

Så varför är jag inte lyckligast i världen?
Vad är det som fattas?

(Det är någonting i mig som fattas, som inte finns kvar längre.
Någonting som jag har gett bort och aldrig kan få tillbaka...)

"Han" är bra för mig, jag vet det.

Jag har svårt att få riktigt starka känslor men jag har det för "honom" så vad är problemet!?
Varför släpper inte tvivlen?

Jag borde inte ens fundera, jag önskar jag var 18 år och blåögd igen.
Det var enklare då...

Ws första ord...

W säger titta och mamma
:)<3