"Han"...

"Han" är bra för mig, jag vet det.
"Han" är en fin kille, en såndär som jag alltid har önskat ska finnas.

Så varför är jag inte nöjd?

Minsta lilla så är jag misstänksam, på min vakt.
Alltid beredd att dra mig undan.
Jag är inte avslappnad, inte riktigt lugn inombords.

Ingen är perfekt, jag vill inte ha perfekt!
Ändå är det små, små saker som jag hakar upp mig på.
Som kan bli anledningar att inte fortsätta...

"Han" skulle aldrig såra mig med flit, jag tror inte det.
"Han" skulle alltid stå där med öppen famn om jag ville krypa in i den, det tror jag faktiskt.

Så varför är jag inte lyckligast i världen?
Vad är det som fattas?

(Det är någonting i mig som fattas, som inte finns kvar längre.
Någonting som jag har gett bort och aldrig kan få tillbaka...)

"Han" är bra för mig, jag vet det.

Jag har svårt att få riktigt starka känslor men jag har det för "honom" så vad är problemet!?
Varför släpper inte tvivlen?

Jag borde inte ens fundera, jag önskar jag var 18 år och blåögd igen.
Det var enklare då...