Tiden läker alla sår...

Det sägs att tiden läker alla sår...
Men djupa sår lämnar ärr efter sig!

Om jag fick drömma mig bort så skulle jag vara rik och kunna ta bort alla ärr med laser. Jag skulle börja om från början och alltid välja den väg där det inte fanns några fallgropar, inga snår. Jag skulle sväva fram och alla människor skulle vilja mig så gott. Allt skulle vara så glatt och fint och vackert. Jag skulle vara helt oförstörd och hel...
Men jag skulle inte vara jag.
Jag skulle inte veta allt det jag vet idag och jag skulle kanske inte kunna känna alla dessa nyanser i kärleken till barnen om jag var så jäkla lycklig.
Vore det ett bättre liv?

Vad tänkte jag!?

Min första känsla inför den där mannen med stort M var; Den här killen är ingen jag borde vara med.
Var det nyfikenhet eller det stora egot som drev mig att ändå vara med honom? Det fanns någonting där som jag inte hade hittat någon annan stans. Det var så starkt att det snarare blev ett behov än en vilja...
Jag fastnade i att försöka rädda honom. Man kan inte rädda någon som inte ens förstår att han behöver hjälp!
Jag tror att jag visste vad jag gav mig in i men jag kunde aldrig förutspå vad det skulle leda till...

Jag var dum, otroligt barnsligt blåögd eller bara självdestruktiv som fortsatte och fortsatte trots allt. Jag kan faktiskt inte ha tänkt en enda vettig tanke för då hade jag aldrig... eller?

Vad spelar det nu för roll varför eller hur... Jag gräver i det för att kanske kunna förlåta mig själv och aldrig upprepa samma misstag!

Det har gått mer än ett år sen jag tog det slutgiltiga steget ifrån Mr M men fortfarande kan han påverka mina dagar och det gör mig så j-la förbannad rent ut sagt att jag valde att sätta mig i den situationen.
Jag blir så arg på mig själv när jag går igång på hans samtal eller besök, jag vet ju att det inte är värt det, att det betyder att han vinner, han vinner bekräftelse i att jag reagerar. Men hur kan man inte reagera när någon trampar innanför gränserna man försöker att bygga? Hur ska jag någonsin få honom att respektera de gränserna om jag inte visar dem tydligt?

Jag är så innerligt trött på all ilska, alla bråk, allt trams som han kastar in i mitt liv. Ja, vad tänkte jag egentligen när jag valde att ha barn med en alkoholist!?

Kanske tänkte jag att jag var stark nog, eller att allt skulle ordna sig av sig självt bara sådär... Men ärligt talat, lägg av! Någonstans fanns hoppet att det här barnet kanske skulle rädda honom när jag inte kunde. Så sjukt! Jag skäms att erkänna det. Det fattar väl vem som helst att det inte var rättvist mot vår son som är den som verkligen får ta den stora smällen... Ett helt liv utan en ansvarsfull pappa, ett liv utan kärleken från en far, ett liv med samma ständiga kamp som jag har.

Förlåt mig älskade lilla barn! Jag vet inte vad jag tänkte...

Tid som bara rusar förbi...

Lill smurfen har hunnit bli tre månader och lite till. Nyss käned jag honom inuti mig. Nu känner jag honom i hjärtat varje gång han ler, eller sover sött eller äter eller skriker efter mig...
Ibland vill jag stanna tiden, bara sitta kvar just här, just nu i något ögonblick som tar andan ur mig. Hur kan något så litet vara så vackert...

Vardagen har varit upp och ner fullständigt sen vi blev en till i familjen, jag beundrar de två stora barnen som ändå tycks finna lugn i situationen.
Ingenting är som det har varit, men allt förändras med tiden.

Det är tufft att vara ensam med tre barn, det måste jag erkänna. Jag slåss med samvetet varje dag och förlorar alltid. För hur ska jag någonsin kunna ge alla allt vad de behöver... Allt jag kan är att göra mitt bästa och hoppas att det är gott nog. Det är tufft men värt all möda i världen för inget kan ge så mycket tillbaka som just det här!

Jaa, tiden har verkligen rusat förbi och kommer fortsätta att göra det...