Vad tänkte jag!?

Min första känsla inför den där mannen med stort M var; Den här killen är ingen jag borde vara med.
Var det nyfikenhet eller det stora egot som drev mig att ändå vara med honom? Det fanns någonting där som jag inte hade hittat någon annan stans. Det var så starkt att det snarare blev ett behov än en vilja...
Jag fastnade i att försöka rädda honom. Man kan inte rädda någon som inte ens förstår att han behöver hjälp!
Jag tror att jag visste vad jag gav mig in i men jag kunde aldrig förutspå vad det skulle leda till...

Jag var dum, otroligt barnsligt blåögd eller bara självdestruktiv som fortsatte och fortsatte trots allt. Jag kan faktiskt inte ha tänkt en enda vettig tanke för då hade jag aldrig... eller?

Vad spelar det nu för roll varför eller hur... Jag gräver i det för att kanske kunna förlåta mig själv och aldrig upprepa samma misstag!

Det har gått mer än ett år sen jag tog det slutgiltiga steget ifrån Mr M men fortfarande kan han påverka mina dagar och det gör mig så j-la förbannad rent ut sagt att jag valde att sätta mig i den situationen.
Jag blir så arg på mig själv när jag går igång på hans samtal eller besök, jag vet ju att det inte är värt det, att det betyder att han vinner, han vinner bekräftelse i att jag reagerar. Men hur kan man inte reagera när någon trampar innanför gränserna man försöker att bygga? Hur ska jag någonsin få honom att respektera de gränserna om jag inte visar dem tydligt?

Jag är så innerligt trött på all ilska, alla bråk, allt trams som han kastar in i mitt liv. Ja, vad tänkte jag egentligen när jag valde att ha barn med en alkoholist!?

Kanske tänkte jag att jag var stark nog, eller att allt skulle ordna sig av sig självt bara sådär... Men ärligt talat, lägg av! Någonstans fanns hoppet att det här barnet kanske skulle rädda honom när jag inte kunde. Så sjukt! Jag skäms att erkänna det. Det fattar väl vem som helst att det inte var rättvist mot vår son som är den som verkligen får ta den stora smällen... Ett helt liv utan en ansvarsfull pappa, ett liv utan kärleken från en far, ett liv med samma ständiga kamp som jag har.

Förlåt mig älskade lilla barn! Jag vet inte vad jag tänkte...