Lill smurfen har hunnit bli tre månader och lite till. Nyss käned jag honom inuti mig. Nu känner jag honom i hjärtat varje gång han ler, eller sover sött eller äter eller skriker efter mig...
Ibland vill jag stanna tiden, bara sitta kvar just här, just nu i något ögonblick som tar andan ur mig. Hur kan något så litet vara så vackert...
Vardagen har varit upp och ner fullständigt sen vi blev en till i familjen, jag beundrar de två stora barnen som ändå tycks finna lugn i situationen.
Ingenting är som det har varit, men allt förändras med tiden.
Det är tufft att vara ensam med tre barn, det måste jag erkänna. Jag slåss med samvetet varje dag och förlorar alltid. För hur ska jag någonsin kunna ge alla allt vad de behöver... Allt jag kan är att göra mitt bästa och hoppas att det är gott nog. Det är tufft men värt all möda i världen för inget kan ge så mycket tillbaka som just det här!
Jaa, tiden har verkligen rusat förbi och kommer fortsätta att göra det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar