Minnen...

Ibland är det så små saker som väcker liv i känslor, ett samanhang, en bild, ett samtal...
Det går lite i vågor hur mycket ur det förflutna man har uppe vid ytan av medvetandet. Ibland orkar man reda i det och ibland inte.
Nu var det länge sedan som sorgen gjorde sig påmind, men så idag vaknade den av just en sån där liten tillfällighet.
Ibland undrar jag om den här sorgen någonsin kommer att bli mindre smärtsam, om den en vacker dag bara sticker till lite i stället för att slå mig som en atombomb.

Att våga...

Vi formas av våra erfarenheter, vi tar med oss upplevelser och känslor till nuet och dömmer situationer och personer efter det vi tidigare varit med om.
Det är inte rättvist...
Men det är ett naturligt försvar om det som har varit har kränkt eller sårat oss.

Att våga släppa taget om det förflutna och se nuet och framtiden med nya ögon är inte omöjligt men nog så svårt.
Det krävs att hoppet har överlevt och att viljan är starkare än rädslan...

Jag är rädd.
Mest av allt är jag rädd för att bli sårad och övergiven. Därför klär jag mig i den roll jag alltid spelat. Jag sätter mitt eget mående åt sidan och vill bara vara behövd och lyhörd i mina relationer. Dessa relationer är dömda att misslyckas, för de kväver mig. Jag behöver ju oxå saker...

Sen finns det en, en som aldrig krävt att jag ska rätta mitt mående efter dennes eller sätta dennes önskningar framför mina egna. Och det är där, där som jag blir riktigt jäkla skraj; för vem är då jag!?

Jag har insett att min roll inte bara är en börda, snarare tvärtom. Den ger mig en hel massa vinster. Jag får känna mig behövd och viktig och den gör mig stark och duktig.

Att våga är ett stort steg mot någonting jag inte känner. Att våga betyder att släppa allting jag vet.
Att våga betyder att riskera att bli sårad och övergiven på riktigt!

Skulle du våga tro att sten är mjukt när det är ett faktum att sten är hårt?

En bra dag...

Under så lång tid har han fått styra mitt liv och mitt mående.
Det är klart att det är svårt att helt plötsligt vakna på morgonen och känna efter hur jag vill att min dag ska bli.
Jag behöver inte ta hänsyn till vilket humör han är på, eller om jag ens vet vart han är, eller hur han mår.

Det är befriande att inse att jag inte mår så dåligt, att jag är ganska stark och att jag har alla förutsättningar att forma mitt liv så som jag vill ha det.
Men samtidigt är det skrämmande, för det betyder att jag oxå måste ta ansvar och inte kan skylla på någon annan när det går fel. Jag kan inte gömma mina egna känslor mer för att sätta hans behov främst...

Det är hårt att inse vilka val jag har gjort, att jag faktiskt valde Mr M, trots att det var så dåligt för mig. Besvikelse och ilska som existerar är främst riktade gentemot mig själv för all den tid jag har förlorat och de människor som blivit sårade på vägen.

Men...
Idag mår jag bra, idag blir en bra dag som jag kan forma precis som jag vill!

från då till nu...

Då trodde jag att det fanns en chans, att det var möjligt, att min kärlek var så stark att den kunde få under att ske...
Och visst har ett mirakel skett.

Jag ler när jag känner hur det buffar och knuffar under revbenen, det som började som ett litet fladder längst ner i magen är nu så starkt att det nästan gör ont. Det är min son som tränar sig därinne.

Då trodde jag att allting skulle ordna sig till slut, att det fanns sagor som fortsatte i all evighet och att sagan kunde vara färgad av värme och lycka...
Allting ordnar sig och lyckan finns ju så uppenbart här och sparkar mig, men ingenting blev egentligen så som jag hoppades.

Då var det drömmen om Mr M som styrde mig...
Allt jag vill var med honom. Mr M var allt, allt jag önskade och allt som skrämde skiten ur mig.

Jag gjorde rätt som var rädd.

Nu...
Nu sitter jag här och det enda som betyder något är en liten prins som snart ska födas.
Mr M kommer föralltid vara del i våra liv, men inte hoppet om en framtid tillsammans. Allting är förstört, eller kanske fanns det aldrig ens något att förstöra.

Från då till nu...
Då var jag svag,svag för Mr M och sjukdomen som styr hans liv.
Nu är jag stark, för jag har insett att varken drömmar eller kärlek kan förändra någon annan än en själv!