Vi formas av våra erfarenheter, vi tar med oss upplevelser och känslor till nuet och dömmer situationer och personer efter det vi tidigare varit med om.
Det är inte rättvist...
Men det är ett naturligt försvar om det som har varit har kränkt eller sårat oss.
Att våga släppa taget om det förflutna och se nuet och framtiden med nya ögon är inte omöjligt men nog så svårt.
Det krävs att hoppet har överlevt och att viljan är starkare än rädslan...
Jag är rädd.
Mest av allt är jag rädd för att bli sårad och övergiven. Därför klär jag mig i den roll jag alltid spelat. Jag sätter mitt eget mående åt sidan och vill bara vara behövd och lyhörd i mina relationer. Dessa relationer är dömda att misslyckas, för de kväver mig. Jag behöver ju oxå saker...
Sen finns det en, en som aldrig krävt att jag ska rätta mitt mående efter dennes eller sätta dennes önskningar framför mina egna. Och det är där, där som jag blir riktigt jäkla skraj; för vem är då jag!?
Jag har insett att min roll inte bara är en börda, snarare tvärtom. Den ger mig en hel massa vinster. Jag får känna mig behövd och viktig och den gör mig stark och duktig.
Att våga är ett stort steg mot någonting jag inte känner. Att våga betyder att släppa allting jag vet.
Att våga betyder att riskera att bli sårad och övergiven på riktigt!
Skulle du våga tro att sten är mjukt när det är ett faktum att sten är hårt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar