Ibland slår det mig som en knytnäve i magen att jag bär på ansvaret att lilla W får en bra start i livet.
Det blir nästan svårt att andas när jag tänker på hur stort och viktigt det är!
Sjäv bär jag med mig erfarenheter från barndomen som påverkar mig varje dag...
W träffar inte Mr M just nu, det blir allt glesare och glesare mellan gångerna då Mr M försöker visa sitt intresse.
Vad gäller den biten känns allting mycke lugnare än förut. Sakta men säkert har det sjunkit in att det faktiskt inte är mitt val om W ska ha en närvarande pappa eller inte. Det ligger på Ms ansvar att vara en tillräckligt ansvarsfull vuxen för att kunna ha en relation till sin son.
Jag får aceptera det och kan bara hoppas att det finns andra förutsättningar i framtiden...
W vet inget annat just nu. Han vet att jag finns här och sätter sin tillit till mig.
Jag har aldrig riktigt kännt såhär med de två äldre barnen. De har ju haft sin pappa. Där kan jag känna att jag faktisk inte är ensam. Det finns någon mer än jag som bryr sig, som älskar och som kämpar för dem.
Inget är lika tungt när man får hälp att bära...
Vissa dagar känner jag mig fruktansvärt sliten, som om allt som var jag har tagit slut. Jag tänker ibland att jag inte orkar en enda sak till utan att falla sönder och samman, men jag upptäcker oxå i de stunderna att jag har en mycket sämre bild av mig själv än jag kanske borde ha. Jag håller ju, jag överlever varje gång, jag klarar det visst.
Är det nu jag har blivit vuxen?
Jag har varit så bra på att låta oron styra allt. Jag har gömt mig bakom den och nu undrar jag varför. Lite lugn gör skillnaden.
Var det tid som behödes, tid att läka gamla sår? Kanske...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar