Tvivel...

Har jag gjort det rätta som håller min son ifrån sin pappa!? Jag ställer mig den frågan om och om igen...
Allt jag vill är att det ska bli bra för lilla W. Nu är W så liten att han inte förstår, men en dag kommer han att undra. Hur ser det ut då? Kommer Mr M någonsin att förändras, kommer han kunna finnas där för W i framtiden?
Jag får påminna mig själv om varför jag gjorde det här valet, Jag ville någonting bättre för mina barn!
Hur kan man vara en lämplig förälder och en god förebild när man inte klarar att ta hand om sig själv?

Mr M kör hela registret sen han insåg att jag menar allvar. Ena dagen är det ilska och hot, nästa dag är det sorg och tårar och en annan dag är det "förnuftigt" resonemang. Han pratar om att jag inte har någon rätt, att han har rätten att träffa sin son. Han förstår inte ens att det är W som har rätten på sin sida.

Jag har frågat mig själv om jag gör det här för egen vinning, om jag vill såra Mr M tillbaka eller om jag på något annat sätt själv tjänar på det?
Och visst finns det tillfällen då jag har velat Mr M allt ont, tillfällen som jag har ångrat att jag någonsin mötte honom. Men allting som har varit oss emellan spelar så liten roll i jämförelse med den här situationen. Ingenting av det som har varit spelar egentligen någon roll, förutom det faktum att jag vet hur han är och vad han kan ställa till med.
Jag förlorar bara på att W inte kan ha sin pappa. Det är inte enkelt att vara ensam ansvarig för ett barn. Jag tappar oxå orken ibland och önskar att här fanns någon mer som älskade det här lilla hjälplösa barnet. Ingen kärlek är som den man får av sina föräldrar...

En förälder som lever i ett missbruk har inte möjligheten att älska sitt barn så gränslöst som ett barn behöver bli älskat. Drogen kommer alltid att komma före...