Älskad ängel...

Hon ler, jag ser att hon har svårt att hålla sig för skratt.
Hon vill inte att jag ska se.
Av någon anledning känns det som hon vill straffa mig.
Allt som oftast lyckas hon,
jag har ständigt dåligt samvete,
känner pressen att jag inte klarar att ge henne allt, hela världen!

Det är sällsynt numera att vi skrattar tillsammans.
Hon är allvarlig, jag är allvarlig.

Livet är allvarligt.

Jag önskar hon fick vara min lilla prinsessa för alltid.
Att hon inte behövde upptäcka mer.
Att hon kunde få behålla sitt vackra skratt...

Livet har sin gång, livet springer iväg med henne.
Min fina flicka,
påväg att växa upp.
Hon loss, jag försöker hålla kvar.
Inte undra på konflikterna.

Om vi ändå kunde fortsätta skratta, för livet är glatt om vi låter det.
Det vill jag lära henne...

Älskad ängel, flickan med stjärnor i blicken, hon med lockarna och det ständigt klingande skrattet...
Jag har kvar den bilden när hon fräser, eller slår i dörren eller struntar i uppmaningarna.
Det hjälper mig, men stjälper det henne?