Vackra, ovetande lille W...

Mitt vackra, glada, ovetande lilla barn...
Jag ser på dig och tänker att livet är så orättvist.
Jag ser på dig och känner skuld välla över mig.

Du har inte valt det här.
Jag valde ditt liv...
Ett liv utan en av de viktigaste förutsättningarna.

Oftast tänker jag inte på det alls,
det fladdrar förbi bara som ett obehag i magen ibland.
För när jag tänker på att du ska behöva växa upp utan att känna din pappa,
då vill jag bara gråta.

Jag vet ju vad det betyder att inte ha en närvarande pappa...
Jag vet vilka spår det sätter,
hur det formar,
hur det svider!

Hur kunde jag!?
Vart var min medvetenhet då?
Vart fanns mitt förnuft?

Mitt i all sorg, för jag sörjer för din skull, kan jag ändå aldrig ångra att jag gjorde valet. Du är ju det finaste jag har!
Vackra, ovetande lille W...

Jag var säker på att jag kunde,
övertygad om att jag skulle räcka till.
Jag visste att jag skulle göra allt för dig,
och att det på något vis skulle kunna kompensera "hans" frånvaro.

Älskade, vackra lille W;
-Förlåt mig...

Förlåt oxå "honom".
Han förstår inte bättre,
kan inte bättre.
Han är sjuk.
För ingen skulle medvetet och med flit kunna välja bort dig!
Glöm aldrig det!