...

Så har det då hänt som jag har väntat på;
- Mr M har tabbat sig igen.

Jag kände förändringen redan innan den kom,
det är skrämmande hur väl jag har lärt mig att läsa honom.

Jag inser hur mycket det har slitit på mig att ha Mr M i Ws liv.
Oron har funnits här och styrt våra dagar.
Nu när han försvinner igen följer det nervösa i magen med honom och jag kan andas igen.

Jag har känt mig så trött, sliten, slutkörd!
Jag har inbillat mig att det har berott på hur mitt liv ser ut, barnen och jobbet och alla måsten.
Men det förstår jag ju nu;
det är han som får mig att må så!
Osäkerheten, otryggheten i att aldrig veta när nästa svek ska komma.
All min energi har gått till att försöka hantera känslorna som Mr Ms sjukdom väcker hos mig.

Min första reaktion var ilska,
jag blir så arg på Mr M som utsätter oss för sin ansvarslöshet.
När ilskan nu lägger sig känner jag skuld istället.
Det är inte Mr M jag borde vara arg på.
Det är mig.

Det är jag som borde satt gränsen.
Det var jag som utsatte oss för det här igen.
Varför?
För Ws skull?

Nu räcker det!
Om jag är den som finns här för W så ska jag fasiken göra det bästa jag kan.
Det bästa jag kan göra är att må bra!